Jag behöver det här, skriva av mig. Jag begär ingen medömkan om någon läser. Jag vill bara ibland få tycka synd om mig själv. För två år sedan hade jag en mycket svår deprission, som förstörde väldigt mycket för mig. Men det här är min väg tillbaka och få bearbeta saker som har hänt i mitt liv.

 

Jag minns fortfarande min första ångestattack, det var när jag gick på dagis. Jag var fyra år gammal. Mamma skulle som vanligt lämna mig på morgonen. Min mamma, som alltid skulle synas och höras överallt, hon tog alltid plats och tryckte upp andra människor i hörn, inklusive mig. Jag var alltid tyst, alltid blyg och jag grät jämt. Jag satt där på morgonen på dagis, på en pall. Mamma hjälpte mig av med kläderna. Detta var en ovanligt bra morgon, jag hade inte börjat gråta än. När kläderna var av och mamma skulle gå ställde jag mig som vanligt i fönstret för att vinka. Då märkte jag att mamma hade glömt att ta av mig mina sockor, så jag böjde mig ner för att göra det själv. När jag sedan tittade upp igen så var mamma borta, jag missade att vinka hejdå. Allt blev svart och jag minns den där äckliga klumpen i halsen som sprutade ut som en vulkan, jag skrek och tårarna sprutade. Med andan i halsen sprang jag mot dörren i panik. Mamma vände från bilen och mötte mig. Sedan den dagen gick jag aldrig mer på dagis.

 

Min mamma har alltid haft en förmåga att klanka ner lite fint på mig, som barn. Jag blev beroende av en människa, för jag klarade ingenting utan henne. Jag klarade inte av att vara på dagis, jag klarade inte av att leka med kompisar, och jag skulle aldrig klara av att gå i skolan. Det var så hon sa, och jag trodde på henne. Jag var värdelös och svag, det var något fel på mig.

 

Mamma började jobba natt så jag kunde vara hemma på dagarna, jag blev isolerad från verkligenheten. Jag förstår inte detta. Varför inte bara försöka igen, någon gång skulle jag ju ha lärt mig att det hjälper inte att gråta och jag klarar mig utan min mamma. Men detta gjorde allt värre. Jag var ensam hemma, medans mamma sov. Jag fick sysselsätta mig själv. Jag blev allt mer beroende av denna människa. Men jag mådde bra, för stunden och det var väl viktigast? På kvällarna var jag hemma med pappa, det gick ganska så bra. Jag grät dock alltid på kvällarna och ville ringa till mamma. Jag älskar min pappa, över allt på denna jord, men han har aldrig varit bra på känslor och att ha en dotter som grät jämt för minsta lilla kan inte ha varit så lätt för honom. Jag hade även mina två äldre bröder som försökte göra allt för att jag inte skulle vara ledsen, och det gick bra. Men när jag vaknade på morgonen och mamma var hemma igen så började allt om. Det var en ond cirkel.